Kinesiska
Här i Kina går vi också en kurs i kinesiska förstås. Eller mandarin kanske man ska säga, i landet Kina finns otaliga olika språk och dialekter, men de flesta får lära sig mandarin (som är peking-dialekten) i skolan. Skriftspråket däremot är samma för alla, så även om två personer från olika delar av Kina inte förstår varandra kan man skriva det man vill säga, rätt smidigt:) Vår kurs heter "Elementary chinese". Vi får dock bara lära oss prata med hjälp av pinyin som är ett sätt att transkribera mandarin till latinska bokstäver. Att lära sig den kinesiska skriften är för krångligt för grundkursen då tecknena inte har någonting att göra med hur man uttalar ett ord.
Mandarin (eller Pǔtōnghuà, det allmänna språket, som det heter på mandarin) är både lätt och svårt på samma gång. Grammatiken är hyfsat enkel och det finns inga jobbiga böjningar som kan krångla till det, vilket är bra. Men uttalet. Mandarin har fyra olika toner, så samma ord kan betyda fyra olika saker beroende på hur man uttalar det. Ibland är det bara helt omöjligt att höra någon skillnad, desto mindre själv uttala det. Sen måste man börja helt från scratch. När jag tyska och franska i skolan så kände man ju igen en hel del ord som var samma eller liknande i svenska eller engelska eftersom de är besläktade.
Vi har gått igenom ganska mycket saker på lektionen, men det som man har nytta av är mest bas-grejer som att säga till taxin vart man vill åka eller beställa mat. Problemet (eller födelen beorende på hur man ser det) i Shanghai är att man kan komma rätt långt med några engelska ord och kroppspråk. Så jag får inte riktigt den pushen som jag kanske skulle behöva för att bli effektivare i mina mandarinstudier. Ibland känns som om man anstränger sig jättemycket för att göra sig förstådd med de enklaste meningar, men bara för att man är utlänning så utgår många ifrån direkt att man är oförståelig och försöker inte ens lyssna. Irriterande. Men lyckan som man känner när taxichaffören eller tanten i gatuköket faktiskt forstod vad man menade första första gången man sa det, den är stor:)
Mandarin (eller Pǔtōnghuà, det allmänna språket, som det heter på mandarin) är både lätt och svårt på samma gång. Grammatiken är hyfsat enkel och det finns inga jobbiga böjningar som kan krångla till det, vilket är bra. Men uttalet. Mandarin har fyra olika toner, så samma ord kan betyda fyra olika saker beroende på hur man uttalar det. Ibland är det bara helt omöjligt att höra någon skillnad, desto mindre själv uttala det. Sen måste man börja helt från scratch. När jag tyska och franska i skolan så kände man ju igen en hel del ord som var samma eller liknande i svenska eller engelska eftersom de är besläktade.
Vi har gått igenom ganska mycket saker på lektionen, men det som man har nytta av är mest bas-grejer som att säga till taxin vart man vill åka eller beställa mat. Problemet (eller födelen beorende på hur man ser det) i Shanghai är att man kan komma rätt långt med några engelska ord och kroppspråk. Så jag får inte riktigt den pushen som jag kanske skulle behöva för att bli effektivare i mina mandarinstudier. Ibland känns som om man anstränger sig jättemycket för att göra sig förstådd med de enklaste meningar, men bara för att man är utlänning så utgår många ifrån direkt att man är oförståelig och försöker inte ens lyssna. Irriterande. Men lyckan som man känner när taxichaffören eller tanten i gatuköket faktiskt forstod vad man menade första första gången man sa det, den är stor:)
Mandarinplugg.
Kommentarer
Trackback
